ja, frågan är väl enkel. Varför ska mammor tävla om sinna barn?

Jag har inte riktigt förstått mig på det, vill dem visa sig som en duktig mamma eller att de har ett begåvat genibarn eller vad är det egentligen dem verkar vilja tävla om. Det är som att säga: Mitt barn är bättre än ditt!

Jag har fått frågan om mitt barn kan rulla runt ännu. Nej, det kan han inte.

-Meeeen, vad konstigt. Det lärde sig mitt barn när han/hon var 2 veckor. Okay, jag överdriver men det känns som att alla vill vara bäst. Ja dem lärde sig runt 3 månader.  ett stort jävla. Sooooo?! ger jag er. Fine, mitt barn är 5½månad och kan inte rulla runt, han fixade det en gång å sen va de tydligen inte kul längre. Det är inte som att jag är orolig att han inte komma kunna kasta sig på marken å rulla runt när han är 3 år så varför ska jag tvinga mitt barn att skynda sig att lära något som troligtvis kommer automatiskt när han själv känner för det.

-Har inte ditt barn bara fått en tand? Men va konstigt mitt barn har 5-6 tänder redan. Jaha, Och?

Varför denna strävan av att ha bästa barnet och varför ska ni påpeka för mig att det låter jättekonstigt att min älskade lilla son inte kan det som era barn kan. Det låter nu som att jag drar alla mammor över en kam men det är inte det jag vill, bara att ni som känner igen er att vara så kanske ska ta å tänka 2 sekunder innan ni öppnar käften. För helt ärligt, va fan spelar de för jävla roll.

Tror ni inte att jag älskar mitt barn för att han inte lärt sig vissa saker eller fått tänder eller va i helvette de nu kan vara? Han kan kuta över trösklar med sin gåstol, sitta själv utan stöd (lite vingligt men det går) han sover hela nätterna från 22.00 till 9.00 och han är glad tamefan hela dagarna. Jag är gott så himla nöjd att han har lyckts med det innan han ens är ett halvår, han är fortfarande min lilla bebis och hade inte behövt lärt sig ett skit under första året, inte fått en tand. Han är fortfarande mitt älskade lilla barn som utveklas i sin egen takt utan någon press från sina föräldrar att han måste lyckas med vissa saker, ha vissa maträtter, sovtider eller något. Vi tar dagen som den kommer. Å lära sig kommer han att göra med tiden ändå.

Så om någon har något vettigt svar till varför mammor ska tävla så otroligt?

Och inte bara kan vara glad och nöjd med vad sina egna och andra barn kan och helt enkelt prata om trevliga roliga saker istället så skulle stämningen höjas betydligt. Det klart att man är stolt men det finns en viss skillnad på stolt å försök till skryk. För det kan väl alla erkänna, inte fan bryr man sig om va nån annan förälder säger att deras unge kan som inte ditt eget barn hittills lärt sig. Det skiter man väl fullständigt i, huvudsaken man har en trevlig, lugn vardag där man kan skapa en trygghet för sitt barn så är väl precis alla andra saker så vansinnigt oviktiga. Eller är det bara jag som tänker omvårdnad i första hand till min lilla bebis istället för lärdom. Dem små knytena är ju faktiskt inte ens fyllda 1 år.

Lite skrämmande faktiskt.

Ska göra en hjärn röntgen på måndag och jag vet inte riktigt vad jag har för känslor inför den här proceduren. Det är så mycket fel på mig så läkaren tror efter alla mina symptom att det är två eller tre olika sjukdommar som jag har. Jag ska nu först åka och röntga hjärnan, för att enligt dem mest bara kolla så att jag inte har en hjärntumör men det är vanligt bara att göra så. O, jo tjena. Jag känner ingen som gjort en sådan på vanlig rutin bara och vet inte hur det går till, ska ringa på avdelningen och höra efter hur dem kommer gå till väga. Vi har elak artade tumörer i alla möjliga kroppsdelar i nära släkten därav lilla hjärnan där man uppenbarligen inte kan göra annat än att vänta på att dö. Det var mitt balans sinne som jag tror min läkare reagerade på, det blir bara sämre. Men jag ska inte försöka tänka på det förän jag fått provsvaren och då kan jag gå på det. Tur att jag har min älskade sambo som är lugnet själv.

Sen ska jag åka in igen och kolla hur det ser ut med galla/lever och njurarna. Min lever har skyhöga värden tydligen men jag berättade att jag fick ju bli startad när ja va gravid i somras, så fort bebis inte var prematur längre (3veckor för tidigt) så satte dem igång mig. Man ska ha max 0,75 tro jag och jag låg på mellan 5-6 nånstans. Så min lever kunde inte rensa alla slaggprodukter så det fanns risk att min älskade son kunde ha kommit till skada. Jag fick graviditetklåda. Satt på sjukhuset från fredag till söndag och skrubbade mig med en diskborste under fötterna dygnet runt, inga sömnmedel eller nånting hjälpte så på söndagen deckade jag av utmattning, det var lite deet också som spelade roll på att dem skulle starta mig, för att inte jag också skulle ta stryk och helt enkelt inte orka med.

Därefter kollade min läkare på en kurva hon uppenbarligen inte kollat på förut och såg att den gick neråt för jag hade inte fortfarande 5,6 ja tror ja hade typ 2,3 eller nått. Men hon tyckte den gick nedåt för långsamt så vi ska ta nya leverprover om 3 månader.

Uscha, vet att min kära mor höll på att gå åt när jag var liten, vet inte vad det var för problem mer än hon hade en jävla tur som fortfarande får vara med oss och sitt första barnbarn nu. Tur det för ja vet inte vad jag skulle gjort utan henne alla dessa år. Men men, jag vet att jag är ett nervvrak å få helt enkelt be karln att lugna mig. Lillbror bor inne i staden så ska nog passa på att ta en fika med honom eller så efteråt så ja ha nån att bolla tankar med. Det går nog bra. Och om det nu inte gör det så måste jag nog ta reda på hur jag ska tänka för att leva så glatt som det bara går.

Det är läskigt, jag stannar där. Det är läskigt

grinig han ha varit idag. Ledsen på alla sätt å vis, vill inte va i hoppgungan (hans absoluta favorit) vill inte va i gåstolen (jaga vovven är nämligen alltid superkul) vill ingenting mer än att sitta i min famn. Vill inte ens lägga sig och sova, somnar i famnen. Gör ju ingenting så mycket som han brukar hålla på å flyga å fara å busa att han vill spenderar hela den här dagen i min famn. All förbannad tvätt, disk å mat i världen få minsann vänta. Men det som är jobbigt är ju att det är något som är fel, det hör ja på honom. Han fick sin första tand nu den 2a feb å de e de enda ja kan komma på som kan va fel. Nedrans att de ska måsta va så jobbigt för han, han är ju liten ju. Hoppas hans tand kan växa ut klart fort som fan så han kan återgå till att vara gladaste ungen jag nånsin träffat. lyckost jag är att de just är mitt barn som alltid är glad. Förutom idag när den där förbaskade tanden gör så jävla ont.